Hallå
vakna vad håller ni på med, det här är rena snurren! I artikeln skriver
ni; jämförelser av tillståndet före och efter en händelse, exempelvis
en behandling, är sällan en framgångsrik metod för utsagor om effekter,
detta eftersom direkt felaktiga slutsatser riskerar att dras. Kommentar: Det finns alltid risk för felaktigheter, men är det inte ännu större risk att det blir fel vid en hypotetisk mätning än en reell mätning som från fram skillnaderna före och efter en behandling.
Vidare drar författarna ett exempel; Exempelvis skulle det förefalla rationellt att lägga ner alla sjukhus eftersom en person som söker sig dit sannolikt kommer att konsumera mer läkemedel och med större sannolikhet vara sjukskriven efteråt än innan, och därmed förefalla sjukare. Kommentar; Här har de helt rätt utan att förstå det, det finns knappast någon som har vänt sig till ett sjukhus utan att komma därifrån mycket sjukare. Vad jag vill säga är att kombinationen sjukhus och medicin är beroendeframkallande i och med att det är legaliserat och fyller ett stort behov i människors sociala liv. Konsumenter av sjukvård borde istället för medicinering uppmuntras att skaffa sig ett eget socialt liv.
Forskarna säger; Det som är av intresse vid en effektutvärdering av en viss behandling är inte vilken sjukfrånvaro och läkemedelskonsumtion patienterna hade innan behandlingen, utan den de skulle ha haft i frånvaro av behandlingen. Kommentar; Det som borde vara av intresse är huruvida patienten fortsätter med medicinering och konsumtion av sjukvården efter behandlingen, det är väl det som utgör resultatet av behandlingen.
Vidare poängterar de; Det är skillnaden mellan denna hypotetiska sjukfrånvaro och läkemedelskonsumtion och den faktiska som utgör effekterna av behandlingen. Kommentar; Det är väl bara under hypotetiska antaganden som KBT kan bli effektfullt, det är inte KBT:n i sig själv jag vänder mig emot, utan de som forskar och använder sig av den modellen eftersom den skiljer sig ideologiskt på vilket sätt man betraktar människan.
Inom psykiatrin finns ett uttryck som gärna inte efterlevs "Man kommer inte längre i behandlingen av en patient än vad man har kommit med sig själv", vilket säger de mesta om de som förordar och driver olika behandlingsmodeller. Övriga slutsatser överlåter jag åt läsarna.
detta eftersom direkt felaktiga slutsatser riskerar att dras. Kommentar: Det finns alltid risk för felaktigheter, men är det inte ännu större risk att det blir fel vid en hypotetisk mätning än en reell mätning som från fram skillnaderna före och efter en behandling.
Vidare drar författarna ett exempel; Exempelvis skulle det förefalla rationellt att lägga ner alla sjukhus eftersom en person som söker sig dit sannolikt kommer att konsumera mer läkemedel och med större sannolikhet vara sjukskriven efteråt än innan, och därmed förefalla sjukare. Kommentar; Här har de helt rätt utan att förstå det, det finns knappast någon som har vänt sig till ett sjukhus utan att komma därifrån mycket sjukare. Vad jag vill säga är att kombinationen sjukhus och medicin är beroendeframkallande i och med att det är legaliserat och fyller ett stort behov i människors sociala liv. Konsumenter av sjukvård borde istället för medicinering uppmuntras att skaffa sig ett eget socialt liv.
Forskarna säger; Det som är av intresse vid en effektutvärdering av en viss behandling är inte vilken sjukfrånvaro och läkemedelskonsumtion patienterna hade innan behandlingen, utan den de skulle ha haft i frånvaro av behandlingen. Kommentar; Det som borde vara av intresse är huruvida patienten fortsätter med medicinering och konsumtion av sjukvården efter behandlingen, det är väl det som utgör resultatet av behandlingen.
Vidare poängterar de; Det är skillnaden mellan denna hypotetiska sjukfrånvaro och läkemedelskonsumtion och den faktiska som utgör effekterna av behandlingen. Kommentar; Det är väl bara under hypotetiska antaganden som KBT kan bli effektfullt, det är inte KBT:n i sig själv jag vänder mig emot, utan de som forskar och använder sig av den modellen eftersom den skiljer sig ideologiskt på vilket sätt man betraktar människan.
Inom psykiatrin finns ett uttryck som gärna inte efterlevs "Man kommer inte längre i behandlingen av en patient än vad man har kommit med sig själv", vilket säger de mesta om de som förordar och driver olika behandlingsmodeller. Övriga slutsatser överlåter jag åt läsarna.
No comments:
Post a Comment