Sunda
och etiska marknadsföringsmetoder
De
insamlingar som kan stå under tillsyn av Svensk Insamlingskontroll
är sådana som är
ägnade att tillgodose humanitärt, välgörande,
kulturellt eller annat allmännyttigt ändamål. Verksamheten har
således en mycket stark ideell anknytning och det borde därför
inte
råda någon tvekan om att idealiteten även ska avspegla sig i
sättet att nalkas givaren.
Genom åren har insamlingstekniken
emellertid utvecklats och nya grupper engagerats i
den ideella
verksamheten. Det är väsentligt att givarens förtroende för de
insamlingsorganisationer som har beviljats 90 konton upprätthålls.
Utgångspunkt
för bedömningen av frågan, huruvida marknadsföringsmetoderna är
sunda,
ska vara bestämmelserna i marknadsföringslagen (2008:486).
Enligt lagen ska även bilaga
I till Europaparlamentets och rådets
direktiv om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas
av
näringsidkare gentemot konsumenter gälla som lag i Sverige. Här
anges 31 marknadsföringsmetoder som alltid är förbjudna eftersom
de är vilseledande respektive aggressiva. Bilagan till direktivet
finns intagen i SFS 2008:487.
Med
”marknadsföring” avses i lagen ”reklam och andra åt gärder i
näringsverksamhet som
är ägnade att främja avsättningen av och
tillgången till produkter”, vilka sistnämnda i sin
tur definieras
som ”varor, tjänster, fast egendom, arbetstillfällen och andra
nyttigheter”.
I
lagen föreskrivs att marknadsföringen ska ”stämma överens med
god
marknadsföringssed”. Vidare anges att ”marknadsföringen är
otillbörlig om den i märkbar
mån påverkar eller sannolikt
påverkar mottagarens förmåga att fatta ett välgrundat
affärsbeslut”.
”God
marknadsföringssed” definieras som ” god affärssed eller andra
vedertagna normer
som syftar till att skydda konsumenter och
näringsidkare vid marknadsföring av produkter” (inklusive
tjänster). De åsyftade normerna återfinns dels i andra lagar och
förordningar,
dels i etablerade utomrättsliga principer (etiska
överväganden).
Enligt
marknadsföringslagen får en näringsidkare inte använda sig av
aggressiv eller
vilseledande marknadsföring. Aggressiv
marknadsföring är bl.a. ”att kräva omedelbar eller uppskjuten
betalning för eller återsändande eller förvaring av produkter som
näringsidkaren tillhandahållit, men som konsumenten inte beställt
(leverans utan
beställning)”. Om marknadsföringen innehåller
både produkt och pris måste annan
information finnas med. Det
handlar om produktens utmärkande egenskaper, ångerrätt
och
annonsörens identitet
och adress.
Marknadsföringen
får inte vilseleda konsumenter genom att utelämna information så
att marknadsföringen blir oklar, obegriplig eller tvetydig. Även om
lagen endast undantagsvis
är direkt tillämplig på förhållanden
mellan insamlingsorganisation och givare, ska där
fastslagna
principer vara vägledande för all insamlingsverksamhet. I det
följande utvecklas
något vad som avses med sund och etisk
marknadsföring inom insamlingsområdet.
Om
KI träffar avtal med ett företag om att företaget i sin
marknadsföring får upplysa om
att ett visst belopp tillfaller KI
vid försäljning av företagets produkter, måste KI i avtalet
också
se till att företaget inte använder aggressiva eller vilseledande
marknadsföringsmetoder. Av talmallar, reklam eller annan information
måste det klart framgå att det inte är KI utan företaget som är
säljare. KIs namn eller logotyp får inte förekomma på företagets
faktura eller inbetalningskort. Detta innebär emellertid inte något
förbud
exempelvis mot att det i ettkuvert
med inbetalningskort även skickas med information om
KIs verksamhet.
Reklam
och annan information ska vara vederhäftig
Reklam
och annan information ryms inom begreppet marknadsföring. För att
denna ska
kunna
sägas vara i överensstämmelse med ”god sed” krävs att
reklam och information
om en insamling är vederhäftig, saklig,
sanningsenlig och ej vilseledande.
detta eftersom direkt felaktiga slutsatser riskerar att dras. Kommentar: Det finns alltid risk för felaktigheter, men är det inte ännu större risk att det blir fel vid en hypotetisk mätning än en reell mätning som från fram skillnaderna före och efter en behandling.
Vidare drar författarna ett exempel; Exempelvis skulle det förefalla rationellt att lägga ner alla sjukhus eftersom en person som söker sig dit sannolikt kommer att konsumera mer läkemedel och med större sannolikhet vara sjukskriven efteråt än innan, och därmed förefalla sjukare. Kommentar; Här har de helt rätt utan att förstå det, det finns knappast någon som har vänt sig till ett sjukhus utan att komma därifrån mycket sjukare. Vad jag vill säga är att kombinationen sjukhus och medicin är beroendeframkallande i och med att det är legaliserat och fyller ett stort behov i människors sociala liv. Konsumenter av sjukvård borde istället för medicinering uppmuntras att skaffa sig ett eget socialt liv.
Forskarna säger; Det som är av intresse vid en effektutvärdering av en viss behandling är inte vilken sjukfrånvaro och läkemedelskonsumtion patienterna hade innan behandlingen, utan den de skulle ha haft i frånvaro av behandlingen. Kommentar; Det som borde vara av intresse är huruvida patienten fortsätter med medicinering och konsumtion av sjukvården efter behandlingen, det är väl det som utgör resultatet av behandlingen.
Vidare poängterar de; Det är skillnaden mellan denna hypotetiska sjukfrånvaro och läkemedelskonsumtion och den faktiska som utgör effekterna av behandlingen. Kommentar; Det är väl bara under hypotetiska antaganden som KBT kan bli effektfullt, det är inte KBT:n i sig själv jag vänder mig emot, utan de som forskar och använder sig av den modellen eftersom den skiljer sig ideologiskt på vilket sätt man betraktar människan.
Inom psykiatrin finns ett uttryck som gärna inte efterlevs "Man kommer inte längre i behandlingen av en patient än vad man har kommit med sig själv", vilket säger de mesta om de som förordar och driver olika behandlingsmodeller. Övriga slutsatser överlåter jag åt läsarna.